Jag fick en fråga för ett tag sedan: vad det svåraste är med att driva dagis.
Det absolut svåraste är att berätta för en hundägare att dennes hund inte trivs på dagiset.
Jag börjar alla mina inskrivningar med att säga att det är svårt att vara i flockdagis, väldigt svårt. Extra svårt för vissa raser, lättare för andra. Ännu enklare som de är valpar ännu svårare om vi inte ens vet hur de har haft det i hela sitt tidigare liv.
Jag brukar säga att det är ca 40% risk att hunden inte klarat det som vuxen och att man ska veta att oavsett om hunden skäller hela tiden (vilken den gör när den inte trivs) eller sitter apatiska stirrar i ett hörn (vilket är samma känsla, fast tvärtom) så kommer vi att säga till.. och ofta så går allt rätt snabbt, på ca 3-4 veckor.
Efter 3-4 veckors prov med nya hundvänner, kortare dagar, ny inskolning, ändrade promenader, extra träning på att bryta beteendet och om ändå inget händer i hundens beteende, blir tyvärr hunden uppsagd pga att den inte trivs på dagis och blir en risk/fara för personal och andra hundar.
Det har varit hundar vi kämpat länge med, hundar vi nästan gråtit när vi insett att det inte funkar, men vi håller alltid fast vid att vi gör det här för hundarna, det måste vara lugnt på dagis.
I slutändan, hoppas jag någonstans att de ägarna förstår att vi gjorde det för deras hunds välmående och för att vi inte kan ha hundar som skäller hela dagarna på dagis, för det stressar de övriga hundarna som inte skäller, blir huvudvärk hos personalen och klagomål från grannar.
Så det svåraste är att säga hej då, till en vän som vi lärt känna men som inte riktigt passade in i vårt dagiskoncept. Hittills har det hänt oss 6 gånger och alla sex är lika ledsamma men bara en ägare som tackat oss, för att vi tänker på hunden. ❤
----
Hunden på bilden har inget med texten att göra.
